Grisar i köttindustrin

Uppskattningsvis 600 miljoner grisar hålls globalt i intensiva uppfödningsanläggningar där de inte kan få utlopp för sina naturliga beteenden.

Många suggor i djurfabriker tillbringar en stor del av sina liv i burar som är så små för att de inte ens kan vända sig om. De får smärtsamma sår från metallstängerna i burarna och biter i stängerna i frustration. Frågan om ett burförbud för grisar och andra djur i lantbruket är högaktuell i EU och ligger just nu på EU-kommissionens bord för beslut. 

Vid ungefär åtta månaders ålder paras eller insemineras gyltorna för att bli dräktiga. Det är vanligt att suggorna får ett dussintal ungar varje gång de föder och det brukar vara i genomsnitt två gånger per år. Innan hon slaktas runt fyra års ålder har suggan fött mellan fem och åtta kullar med ungar, det vill säga ungefär mellan 60 och 100 ungar totalt.

Smågrisarna stympas strax efter födseln. Deras svansar klipps, tänderna filas ner och hangrisar kastreras, vanligtvis utan smärtlindring. Det är inte ovanligt att ungarna diar sin mamma medan hon är instängd i en bur. Kultingarna får bara stanna kvar hos sin mamma några få veckor.

Under tiden grisarna växer sig stora hålls de ofta trångt och mörkt. De onaturliga och stressande förhållandena i djurfabrikerna leder till att de utvecklar beteendestörningar, som att de kan börja bita på varandras svansar. En åtgärd är därför att ta bort svansarna.

I Sverige finns omkring 130 000 grisar i livsmedelsindustrin. Här får suggorna inte hållas i burar. Det är inte heller tillåtet att klippa svansarna på grisar, klippa ner griskultingars tänder eller kastrera dem utan bedövning.

Kultingarna får bara vara med mamman i tre till fyra veckor. Nästan alla grisar i Sverige hålls inomhus utan möjlighet att vara ute. Transporten till slakt och bedövningen med koldioxid eller el vid slakten kan leda till mycket lidande.