Hundrädda veterinären räddar Rios djur
Nyheter
Alla hemlösa hundar och katter som räddas under OS skickas till en veterinärklinik som heter Citavet. Vi betalar för att djuren vaccineras och steriliseras och OS-kommittén betalar för skador och sjukdomar.
Alessandra Cesario heter en av veterinärerna på Citavet. Hon har arbetat där sedan 2004.
”Det är lustigt, jag var väldigt rädd för hundar när jag var liten, paniskt rädd. Och för att stoppa det beslutade min pappa att jag skulle få en hund när jag fyllde åtta år. Genom det började jag ha kontakt med djur och började tycka om dem. Efter det skaffade jag två schäfrar, en hanne och en tik, som levde med mig i många år. Och nu har jag två kattungar.”
Veterinär i stället för barnläkare
”Jag bestämde mig för att bli veterinär först när jag blev lite äldre, senare än de flesta. Faktiskt var det under inträdesproven till läkarlinjen – jag ville bli barnläkare. Vid den tiden hade min hund svåra hälsoproblem och veterinären ställde fel diagnos. Det resulterade i att min hund fick tillbringa mycket tid på djurkliniken och jag var med honom där.”
Alessandra fortsätter:
”Jag blev liksom en del av kliniken och rutinerna där. Att tillbringa så mycket tid med sjuka djur berörde mig djupt och i stället för att betala inträdesavgiften till läkarutbildningen betalade jag för veterinärutbildningen. Idag när jag stannar upp och tittar tillbaka tror jag att det inte fanns något annat för mig. Inte för att jag inte kunnat bli lycklig av att göra något annat utan för att det är absurt att tänka sig att inte vara veterinär.”
Sorgliga historier vanliga
”Olyckligtvis hör vi så många sorgliga historier, så mycket oftare än vi vill,” berättar Alessandra.
”Det finns så många men jag tänker särskilt på en. Mina två hundar är mor och son och de hittades övergivna av sina ägare på ett fält. Faktiskt hade marken köpts upp av en av våra kunder och personen som sålde hade inte nämnt att de hade hundar. Hundarna hittades i andra änden av fältet, bundna vid ett träd med lera upp till halsen. Vi vet inte hur länge de hade stått där. Mannen som bundit fast dem där hade lämnat dem att dö.”
Hon fortsätter, märkbart berörd:
”Vi tog in dem och tog hand om dessa små djur. De var verkligen rädda, så blyga och ville bitas hela tiden. I dag är de våra husdjur: Mommy och Moses.”
De fattigaste bryr sig mest
”Tvärtemot vad man skulle kunna tro är det de fattigaste som bryr sig mest. De är mycket mer kärleksfulla mot djur än de med mer pengar. Jag ser väldigt lite djurplågeri i de fattiga områdena. Jag ser mycket fattigdom och djur i nöd eftersom människor inte har möjlighet att ta hand om dem. Men jag ser kärlek, och en stark kontakt mellan djur och människor och folk som slutar äta själva för att kunna ge mat till sin hund. Vi vet flera hemlösa människor som har husdjur. En familj som bodde här hade två hundar men inget hem, de hade inget att äta själva men ordnade ändå mat åt sina hundar.”
Hon visar upp en av sina patienter:
”Här har vi Colombus, en katt som är 3-4 år gammal. Han har leukemi och lever på gatorna i närheten av en byggnad nära kliniken. Det finns några människor i byggnaden som tar hand om djuren i byggnaden. Han kastrerades och togs om hand men försvann under några dagar. När människorna som skyddar honom hittade honom hade han en skada på svansen och det hade kommit larver i såret. Han kom till kliniken i februari och har blivit kvar sedan dess. Svansen behövde tyvärr amputeras men eftersom han lever på gatan med leukemi klarar han sig inte utan sin svans. Och leukemin går inte att bota. Flickan som tar hand om honom betalar räkningen och sedan är han med oss, bor med oss.”
Alessandra är tacksam över samarbetet med oss:
”Innan ni kontaktade oss hade jag faktiskt inte tänkt så mycket på hur sådana här evenemang påverkar djuren. Vi är mycket glada över samarbetet!”
Det är lustigt, jag var väldigt rädd för hundar när jag var liten, paniskt rädd. Och för att stoppa det beslutade min pappa att jag skulle få en hund när jag fyllde åtta år.