Lär känna: Späckhuggaren

Känd som: Späckhuggare
Vetenskapligt namn: Orcinus orca
Förekomst: I alla världshav

Späckhuggare är stora tandvalar som rör sig över långa avstånd och dyker djupt. De har stora hjärnor och komplexa sociala strukturer. Späckhuggare som skiljs åt kan ropa efter varandra och de både hjälper och sörjer sina artfränder. De kan röra sig över enorma områden. Det finns exempel på riktiga långdistansförflyttningar där en individ med sändare på sig rörde sig över 540 mil.

Färgteckningen är svart med vit buk. De har en stor vit fläck vid sidan av och ovanför ögat och en vit fläck på sidan av kroppen. Ryggfenan känns lätt igen och kan bli nästan två meter hög hos hanar och närmare en meter hög hos honor. En vuxen hane blir uppåt tio meter lång och kan väga åtta ton. Honorna är mindre, runt sju meter långa och en vikt på omkring fyra ton. Späckhuggare är långlivade djur. Honorna verkar leva längst och kan bli upp till 90 år i det vilda, medan hanarna normalt bara blir 40 år.

De är rovdjur och jagar och äter vanligen andra marina däggdjur som sälar, sjölejon och andra delfinarter. De äter även en hel del fisk. Olika grupper specialiserar sig på olika slags jakt och byten – även om en späckhuggare ofta äter olika typer av föda. 

Späckhuggare som lever tillsammans i egna flockar får en egen dialekt och de kommunicerar med ljud. En flock kan bestå av upp till 25 djur – och ibland betydligt fler – och håller ofta ihop med varandra över flera generationer. Oftast styrs flocken av en ledarhona, en matriark.

Vad hotar späckhuggare?

Det finns troligen ett hundratal späckhuggare i fångenskap runt om i världen.

Ett liv i fångenskap på en ytterst begränsad yta kan innebära stor stress. Långvarig stress kan leda till både sjukdomar och ökad dödlighet. Dödligheten bland ungarna (kalvarna) är hög och de som hålls i fångenskap lever i genomsnitt inte lika länge som sina vilda artfränder.

Späckhuggare uppvisar ofta stereotypa beteenden i fångenskap – det villa säga upprepning av beteenden utan något tydligt syfte – som att simma runt, runt i cirklar eller i samma mönster, slå eller gnugga huvudet mot bassängväggen och att gnaga på oätliga saker, vilket kan leda till tandproblem och orsaka smärta.

De kan bli våldsamma mot varandra som en följd av den spända onaturliga tillvaron. I fångenskap kan späckhuggare även bli aggressiva mot människor och flera dödsfall har förekommit. Vilda späckhuggare anfaller däremot inte människor.

Antingen föds späckhuggare in i ett liv i fångenskap genom avel, eller fångas i det vilda och skiljs från sin flock. Vildfångade djur upplever extrem stress och har en ökad risk för dödlighet under dagarna närmast efter fångsttillfället. Inte sällan flyttas djurindivider också mellan olika anläggningar – ofta med väldigt långa transportsträckor – och det kan också orsaka mycket stress. Djuren rycks från sina invanda sociala grupper och hamnar med okända artfränder, vilket kan orsaka konflikter.

Späckhuggare tränas vanligen med så kallad positiv förstärkning, som innebär att tränarna belönar beteenden de vill se mer av. Branschen själv hävdar att uppträdanden i shower ger bra motion, berikning och aktivering. Men shower kan ofta innebära onaturliga rörelser, tvång och repetitiva, förutsägbara ”aktiveringar” som inte ger någon stimulans eller berikning. Snarare bidrar uppträdanden då till stress eller att djuren blir uttråkade.

En onaturlig bassänganläggning i fångenskap kan aldrig ge rätt förutsättningar för bra djurvälfärd. Det handlar ofta om ganska karga, stimulansfattiga miljöer som varken erbjuder tillräckligt djupt vatten eller tillräcklig yta att röra sig på för späckhuggarna. Stenbotten, sjögräs eller andra varierande miljöer förekommer inte, inte heller andra djurarter. Djurens jaktbeteende hämmas också helt när de uteslutande matas med död fisk och sällan med samma variation i kostval som de annars kan ha i det vilda. 

Det här gör World Animal Protection

World Animal Protection arbetar för att vilda djur ska få leva i frihet i sina naturliga livsmiljöer. I undantagsfall kan vilda djur ges skydd i djurvänliga miljöer om de av någon anledning har svårt att klara sig i frihet. Flertalet marina däggdjur som hålls i fångenskap idag, som delfiner och späckhuggare, har inte ett sådant skyddsbehov.

World Animal Protection säger nej till all form av underhållning där vilda djur används, till exempel shower med späckhuggare. Vi tycker att det är oacceptabelt att fånga in eller systematiskt föda upp späckhuggare i fångenskap för att hålla dem i onaturliga bassängmiljöer enbart i underhållningssyfte. Det finns inte något djurvänligt skäl för att visa upp späckhuggare i föreställningar.

World Animal Protection vill se följande utveckling:

• Ett förbud mot närkontakt med späckhuggare
• Ett stopp för all avel med späckhuggare i fångenskap och att fånga in vilda djur, så att detta blir den sista generationen späckhuggare i nöjesindustrin
• På sikt en avveckling av alla nöjesanläggningar med späckhuggare
• Att djurparksbranschen och turistbranschen investerar i djurvänliga havsreservat för späckhuggare som använts i nöjesindustrin och därför har svårt att leva i frihet.