Lär känna: Flasknosdelfinen

Känd som: Flasknosdelfin eller delfin  
Vetenskapligt namn: Tursiops truncatus, en valart i familjen delfiner  
Förekomst: I alla världshav  

Flasknosdelfiner är en typ av val, som kan väga upp till 250 kg och blir cirka tre meter lång. Arten är spridd i alla världshav. De kan bli ungefär 30–45 år gamla och är gråfärgade med en ljusare buk. Färgsättningen fungerar som ett kamouflage, som gör att de blir mindre synliga både ovanför och under vattenytan.

Den släta, strömlinjeformade kroppen gör vattenmotståndet minimalt och delfinerna kan utan problem simma sex mil per dag. De trivs bäst i tropiska och tempererade hav, men numera när medeltemperaturerna höjs verkar de dyka upp i områden som tidigare varit lite för kalla. De lever i närheten av kuster och även i grundare havsområden, som vikar och laguner.

Deras kost är varierad med olika fiskarter, bläckfisk och kräftdjur. Trots de många små spetsiga tänderna tuggar inte delfinerna sin mat utan sväljer bytet helt. Tänderna använder de i stället för att fånga och hålla fast sina olika byten.

Flasknosdelfiner är sociala, nyfikna och lekfulla. De håller ihop i flockar som oftast består av 10–15 individer i varierande åldrar. Honor lever för sig och hanar för sig. Döttrarna stannar oftast kvar i flocken de föddes i, medan hanar vanligen simmar i väg och söker sig till en annan flock när de blir könsmogna vid cirka åtta års ålder.

De pratar med varandra med hjälp av visslingar och klickljud. Varje delfin har sin egen ”signaturmelodi”, det vill säga sitt eget personliga läte. Signaturmelodin underlättar för delfinerna att känna igen varandra. Den fungerar lite som ett eget namn. De ”kommunicerar” också med pannan, melonen som den kallas, genom att ljudet riktas i en stråle genom melonen. När ljudet sedan studsar på olika föremål och kommer tillbaka till delfinen kan den avgöra både avstånd och riktning till föremålet, till exempel en fisk. De har inga ytteröron men hör trots det oerhört bra – mycket bättre än en människa.

Vad hotar flasknosdelfiner?

Flasknosdelfinen är den vanligaste valarten i fångenskap, där de bland annat används för underhållning i delfinshower. Delfiner i fångenskap är mer mottagliga för sjukdomar, sannolikt till följd av stress, frustration och en onaturlig tillvaro. De kan uppvisa aggressiva beteenden mot varandra, lida av kronisk stress, ägna sig åt självskadebeteenden – som att simma med huvudet före rakt in i bassängkanten flera gånger – och en del drabbas av smärtsamma tandskador för att de gnager på olika typer av föremål.

Ett beteende som man ofta ser hos delfiner i fångenskap är att de tillbringar mer tid ovanför än under vattenytan. Det kan ha negativ påverkan på ögonen och leda till att de störs av oljud och buller. Beteendet att vara inaktiv och hålla sig över ytan är också ett tecken på att delfinen är uttråkad, något man inte så ofta ser hos vilda delfiner, som i stället är mer aktiva.

Antingen föds delfiner in i ett liv i fångenskap genom avel eller fångas i det vilda och slits ifrån sin flock. Vildfångade djur upplever extrem stress och har en ökad risk för dödlighet under dagarna närmast efter fångsttillfället. Inte sällan flyttas djurindivider också mellan olika anläggningar – ofta med väldigt långa transportsträckor – och det kan också orsaka mycket stress. Djuren rycks från sina invanda sociala grupper och hamnar med okända artfränder, vilket kan orsaka konflikter.

Delfiner tränas vanligen med så kallad positiv förstärkning, som innebär att tränare belönar beteenden de vill se mer av. Branschen själv hävdar att uppträdanden i shower ger bra motion, berikning och aktivering för delfiner. Men shower kan ofta innebära onaturliga rörelser, tvång och repetitiva, förutsägbara ”aktiveringar” som inte ger någon stimulans eller berikning. Snarare bidrar uppträdanden då till stress eller att djuren blir uttråkade.

En onaturlig bassänganläggning i fångenskap kan aldrig ge rätt förutsättningar för bra djurvälfärd. Det handlar ofta om ganska karga, stimulansfattiga miljöer som varken erbjuder tillräckligt djupt vatten eller tillräcklig yta att röra sig på för delfinerna. Stenbotten, sjögräs eller andra varierande miljöer förekommer inte, inte heller andra djurarter. Djurens jaktbeteende hämmas också helt när de uteslutande matas med död fisk och sällan med samma variation i kostval som de annars kan ha i det vilda.  

Det här gör World Animal Protection

World Animal Protection arbetar för att vilda djur ska få leva i frihet i sina naturliga livsmiljöer. I undantagsfall kan vilda djur ges skydd i djurvänliga miljöer om de av någon anledning har svårt att klara sig i frihet. Flertalet marina däggdjur som hålls i fångenskap idag, som delfiner och späckhuggare, har inte ett sådant skyddsbehov.

World Animal Protection säger nej till all form av underhållning där vilda djur används, till exempel shower med delfiner. Vi tycker att det är oacceptabelt att fånga in, eller systematiskt föda upp delfiner i fångenskap för att hålla dem i onaturliga bassängmiljöer enbart i underhållningssyfte. Det finns inte någon djurvänlig motivering för att visa upp delfiner i föreställningar.

World Animal Protection vill se följande utveckling:

• Ett förbud mot närkontakt med delfiner
• Ett stopp för att fånga in vilda delfiner och för avel med delfiner i fångenskap, så att detta blir den sista generationen delfiner i nöjesindustrin
• På sikt en avveckling av alla nöjesanläggningar med delfiner
• Att djurparksbranschen och turistbranschen investerar i djurvänliga havsreservat för delfiner, som använts i nöjesindustrin och därför har svårt att leva i frihet.